Tre månaders blogguppehåll. Det trodde jag inte om mig själv.
Jag har en massa undanflykter, men det är ju skitsamma. Faktum är att jag har varit så jäklarns tråkig på sistone att jag inte velat befläcka cyberrymden med mitt gnäll om fotsvett och tristess. Det har man ju vänner till.
Annars då? Jo.
Förresten. Jag har rastat en hund.
Amagaaaad! Jag vet. Det är helt sinnes! Palla orka dra historian, men det var för Mini-Mes skull. Vems annars? Hon är ju här på en kort sejour så vi har hunnit återuppleva the golden days då vi hängde jämt. Kastat lite glåpord, krossat porslin och tryckt i oss kilovis med godis. Så nu är jag mig själv igen. I alla fall var det en söt vovsing. Örona stod rätt ut när det blåste, så kraken såg ut som en pilot från artonhundratalet när hon sprang över gräset i typ en kilometer i timmen. (JA. Det var hennes fortaste….)
Men nej nu får jag lite panik. Solen skiner och här sitter jag. Vi höres.
Efter ett långt blogguppehåll är jag nu tillbaka. Fittare for fight än någonsin förr.
Jag har varit lite upptagen som ni förstår; Jag har hållit på med diverse fjantigheter såsom studier och arbete. Men det är det slut med nu. Nu skall här bloggas tjugofyra sju.
En högtidsdag nalkas inom kort. Och jag känner på mig att festiviteterna kommer att avlöpa finfint. Jag har en viss aning om vad jag kommer att få också. Jag vet inte om det beror på min kvinnliga intuition, eller det faktum att jag tjuvläst Någons mail (av… hrm… ”misstag”… så att säga….) men det verkar som att jag är värd att spendera rätt mycket kosing på alltså.
Shit pommes. Nu känner jag mig köpt. What a pleasant feeling.
Nåväl. Ingvold skall besökas i helgen, och vi kommer att slutgiltigt spika våra resplaner. Mig sprollar det var vi hamnar, men om Ingo får bestämma så blir det väl Nasaret. Hon har visst nån crush på en kille som heter Bartolomeus.
En stilig karl minsann.
Shit the same. Jag hakar på i vilket fall som helst.
Jag vet inte om jag har introdusert min gode vännelievän och kamphund Ingvold. Hon är i alla fall mitt lilla göllehfjuvn och nu ska jag ge er några av hennes bästa:
”Åh, shit! Du blinkade precis som… Som någon som blinkar sådär!”
”Fader! Hon har stulit er penna!” Ställer sig upp och ropar i en vänthall full med folk till en kvinna i cape (ja, ni läste rätt, medeltiden har kommit för att stanna…) som genomfört en undersökningsenkät.
”Det finns inte många av min kaliber!”
”He puts the dum in dumstrut.” Ingo om en ”Fellow Swede”…. Och ja. Han var korkad.
”Zynd på så rara potäter!” Kommentar efter att ett fotbollslag antastat oss på allehanda vis.
”Men det var det ju faktiskt. Det var väääldigt rara potäter…”
”Men såhär i efterhand skäms man ju. Och nuförtiden läggs ju allt ut på youtube. Jag är konstant livrädd!” Var och varannan söndag.
”Så oerhört dumdristigt. Jag ställer klockan före tuppen och tillverkar dem en dumstrut i well-papp. Så långt är jag beredd att gå.”
”Alltså, korkad får honom att låta så smart…”
”Jag har ätit upp de flamin hot ostbågar som jag köpt till ikväll. Min mun is on fah-jör! Porerna i min mun stod som rakt ut. Som om de var på vakt. Prova själv.”
Allt var som vanligt. Jag stod och kammade mig. Funderade på vad jag och Ingvold ska hitta på för knazigheter i helgen. Förbannade min torra hud. Pillade lite i naveln. Ja, ni vet. Sånt man gör.
Jag var helt normal. Varken glad eller ledsen. Hade ingen direkt känslostämning alls faktiskt.
Men så mitt i allt.
Börjar jag STORGRINA.
w 0 0t ???
Jeebus, alltså. Jag har tydligen noll koll på mina känslor. Jag som vanligtvis är så sansad och down-to-earth. Tårarna sprutade åt alla håll och kanter, som på Lille-Skutt. Och jag var inte ens ledsen. J’ai pleuré comme une Madeleine, mais oui! Mina ögon blev alldeles röda och näsan snorade ihop totalt. Och själv stod jag där helt chockad och visste inte vad som hände.
Kanske är jag utmattad efter städaktionen igår. Eller så är det dags att byta p-piller. Eller sova ut ordentligt.
Vad fan vet jag.
Men jag tror att denna låt kan ha ett finger med i spelet. Det var nämligen den jag lyssnade på.
Ska ägna dagen och kvällen åt plugg. Det känns sådär, men jag har inte så mycket att välja på, om jag inte vill sluta min karriär som lokalvårdare på något sunkigt högstadium i någon sunkig förort.
Och det vill jag inte.
Så därför tar jag ansvar över mitt liv och min framtid och sätter mig i ett grupprum och nöter integraler i ett par timmar. Jag offrar en fredagkväll, och slipper förhoppningsvis plocka snus resten av livet.
Igår var jag världens bästa jävla flickvän. Tro mig, jag förtjänar medalj. Gick hem tidigt och städade Någons lägenhet, bara för att jag visste att det var stökigt och han skulle få besök. Sen höll jag mig undan hela kvällen, så han och hans polare skulle få prata ostört om fotboll och lumparminnen. Dessutom har jag styrt upp en dejt mellan Någon och min syster.
Det piper mer än vanligt när jag andas. Håller jag på att förvandlas till den där konstiga killen på jobbet som låter som en igenkorkad dammsugarslang varje gång han tar ett andetag? (Ni vet som när man har sugit in en yllesocka i munstycket och det bara toktjuter och man blir helt galen.. Så låter han… Och det konstiga är att han inte verkar märka det själv… Eller så ignorerar han det bara.. Men hur lyckas han? Det låter ju jättehögt!)
I alla fall så piper det när jag andas. Humor humor.
Någon är och dricker öl med sina kompisar, och lämnade mig ensam kvar. Tack för den, liksom. Det är ju roligt för mig i och för sig, för då kan jag ju ägna mig åt allt det där som jag inte får tid till annars… Typ… Ehhh.. Betapeta? Kolla perezhilton? Äta tokmycket godis?
Publicerat av zeriozt 
Publicerat av zeriozt 
Publicerat av zeriozt 
